I hela mitt liv har jag varit med om spökerier, då jag bott i ett flera hundra år gammalt hus tillsammans med mina föräldrar. Ibland gick det nån på vinden, saker föll ner, det visslades vid mitt fönster, någon ropade mitt namn mitt i natten, och det hördes steg i hallen. Det blev vardagsmat för oss och vi hade till och med ett namn för anden. När jag var liten var jag rädd, men ju äldre jag blev desto vanare blev jag med aktiviteten. Det kändes dock alltid obehagligt att vistas på vinden, där det kändes som att nån betraktade en konstant. Jag gjorde alltid kvickt klart det jag skulle göra och gick snabbt ner igen.
För några år sedan hände dock något oväntat. Jag var på väg för att hälsa på mina föräldrar och när jag steg av tåget fick jag en hel mängd med bilder i huvudet. Jag såg en ung kvinna stå och vänta på mig i hallen hemma hos mina föräldrar. Jag såg detaljerna i hennes kläder, och vilken färg hennes hår var. Hon visade mig att hon mest vistades på vinden, men att hon ibland gick nerför trappan och gick omkring i köket med min mamma. Hon visade också hur hon tyckte om att sitta och se ut genom fönstret när hon levde, och visade mig hur hon såg någon där ute köra med häst och plog.
Hela upplevelsen var någonting jag aldrig upplevt förut, men det kändes som om en film som spelades upp för mig och jag tvekade faktiskt inte en sekund på att det inte var sant. Jag kunde inte ha hittat på alltihopa. Jag berättade inte för någon om händelsen, och ett par år senare bekräftade min pappa att han sett en ande av en ung kvinna. Jag beskrev det jag sett, och det var precis samma kvinna han också hade sett.
Efter denna första upplevelse började det hända allt oftare att jag såg andar. Jag blev väldigt intresserad av ämnet och läste allt jag kunde komma över. Jag såg alla avsnitt av “Det Okända” och det var också väldigt lärorikt. Till en början var jag rädd, men ju mer jag lärde mig, desto mer såg jag det som något naturligt.
Ibland ser jag andar som hologram, nästan som en levande person men inte riktigt. Jag ser kanske inte heller hela kroppen, utan bara en del. Ibland visar sig anden i ett fotografi i mitt huvud, så att jag kan se på det i detalj och beskriva exakt hur personen ifråga ser ut. Ibland ser jag anden i mitt huvud, fast bredvid mig (eller bredvid nån annan). Ibland rör de sig, ibland står de stilla. Ibland har de något att säga, och ibland är de tysta. Om de har något att säga så visar de mig ofta det genom tecken eller bilder eller genom att de rör sig på något visst sätt. Ibland förmedlar de händelser och bilder som är viktiga, eller känslor.
Förr kunde jag inte alls kontrollera när och hur jag såg något. Nuförtiden är jag bättre på att stänga och öppna mig själv och är mer förberedd. Jag försöker också nuförtiden respektera andra och inte vara nyfiken på vem de har med sig. Men ibland händer det ju att man sitter på något tråkigt möte och kan inte låta bli att titta litegrann..!
För mig är kontakten med andar min allra viktigaste och finaste gåva, och jag vill utveckla den så mycket det går. Jag hoppas kunna hjälpa andra också i framtiden genom att ge dem tröst i sin sorg om det är möjligt, eller bara ge dem viktiga budskap från andra sidan.
Jag har min farfar med mig för de mesta, och det känns väldigt tryggt. Jag kan kontakta honom när jag behöver honom och han kommer genast. Jag får också då och då besök av andra bortgångna släktingar och det känns också bra. Ibland kommer de i drömmar, och ibland när jag är i vaket tillstånd. Jag ska skriva ett separat inlägg om hur man kan kontakta sina bortgångna. Det känns så väldigt bra att veta att de alla finns där, så nära.