Om när det luktar illa…

I lördags stod jag i badrummet och pysslade med något. Plötsligt känner jag en stark svettlukt! Jag tror ju givetvis det är jag, men jag brukar ju inte lukta svett..? Och min sambo sover fortfarande. Jag tänker inte desto mer på det utan fortsätter med mitt.

Lite senare, på eftermiddagen, står min sambo i köket och fixar. Plötsligt utbrister han: Vad det luktar svett här! Jag säger att jag känt precis samma sak tidigare. Vi luktar på varann (hihi) och märker att ingen av oss luktar illa. Lite senare känner han av lukten igen.

Jag tror att vi hade besök. Jag vet inte av vem, men kanske vi får reda på det så småningom. Just nu är jag så bortkopplad från allt andligt, det vardagliga livet tar så mycket plats att jag inte får så mycket till mig heller. Nåja, gäster är väl välkomna, om dom uppför sig..!

Jag läste i en bok för ett tag sedan att det inte alltid är så lätt för dom på andra sidan att göra sig hörda. Om deras sätt att komma igenom är med dofter så kanske kalibreringen inte alltid fungerar till hundra procent: dom kanske vill komma igenom med blomdoft men så blir det nånting annat istället..! Och att vi bara ska vara glada att dom gör sig hörda på nåt sätt. Och visst är jag det!

Om lekfulla hjälpredor.

Varje dag när jag kommer hem från jobbet leker jag med kissekatten en stund, då han varit ensam hemma hela dagen. Han har många olika leksaker, men just nu är hans favorit en stor blå plastboll. På nätterna hör jag när han kommer i sovrummet med sin boll, då han vill leka… Han har ännu inte riktigt förstått det här med dygnsrytm.

Igår var jag jättetrött efter jobbet och orkade inte leka så länge. Efter att ha lekt en liten stund satt jag mig i soffan och såg på nån serie. Kissekatten ger upp och klättrar upp i sitt klätterträd och ligger och tittar på mig (han är oerhört sällskaplig och vill hela tiden ha koll på vad jag håller på med). Efter att ha suttit i soffan en liten stund bestämmer jag mig för att gå upp och förbereda kvällsmaten. Jag tittar upp, och ser bollen vi lekt med för en stund sen långsamt, långsamt rulla längs med golvet. Ingen annan än jag och katten är hemma, och katten sitter högt upp i sitt klätterträd. Han sitter och betraktar bollen som rör sig. Jag tolkar det som nån som vill vara hjälpsam och ställer upp med kattlekandet!

Om att ha en hjälpreda.

Vi har mycket aktivitet i vårt kök. Där knäpper det och låter mest hela tiden, inte på ett otäckt sätt på något vis utan bara lite oväsen. Man känner sig aldrig ensam där heller, ofta vänder jag mig om när jag diskar eller lagar mat för att det känns som om någon står bakom mig. Men det är ju aldrig någon där förstås.

För någon dag sedan kokade jag soppa, jag satt den på låg värme och gick bort från köket för att pyssla med lite annat medan det kokade. Efter ett tag tänkte jag att jag ska se till soppan, och när jag reste mig hörde jag det kännspaka pipet från vår induktionsspis när den stängs av. Jag går till köket och ser att spisen är avstängd och soppan alldeles perfekt klar..! Spisen var heller inte avstängd så som jag brukar stänga av den (när plattan fortfarande är varm lyser ett ”H”) utan alldeles fullständigt avstängd. Det här är inte första gången det händer! Jag tackade så mycket för hjälpen, och hoppas att jag får hjälp också i fortsättningen..! Det är så härligt med dessa små tecken i vardagen.

Om att komma ut ur skåpet.

 

Ända sedan jag var liten har jag upplevt övernaturliga fenomen. Mina föräldrar har upplevt en del också, så det var någonting relativt naturligt hemma hos oss. Jag har också alltid varit väldigt fascinerad av allt som har med det övernaturliga att göra, jag läste allt jag kom över och såg alla program på tv, även om de var skrämmande ibland.

Sen växte jag upp och det mesta som hade med det övernaturliga blev åsidosatt flera år framåt. Livet gick liksom så snabbt fram och jag var upptagen med allt annat. Antagligen med allt jag skulle lära mig om livet.

För några år sedan började livet gå i normal takt igen, och jag fick mer tid att utforska vad jag egentligen tror på och vad jag är intresserad av. Det var som om en stor port öppnades inuti mig och ut vällde allt, på en gång..! Jag började meditera, och som det verkar hända för många som börjar meditera fick jag börja bearbeta alla möjliga hjärnspöken från tidigare i livet. Alla besvikelser, saker jag skämdes för, och allt som jag bara skuffat undan längst bort i själen. Det blev några jobbiga månader, men jag kom ut från det betydligt helare och renare!

Och så småningom utvecklades igen mitt sinne för det övernaturliga. Jag började se och uppleva övernaturliga fenomen, jag fick varsel och sanndrömmar och blev känslig för andras energier och hela köret. Min sambo var lyckligt omedveten om det hela, ibland delade jag med mig små detaljer men ingenting om jag såg andar, för att nämna ett exempel…

Vi har nu varit tillsammans i ett halvt årtionde och jag kände att jag inte kan hålla någonting som är en så stor och viktig del av mig hemlig. Vi var ute och åt middag en kväll, och styrkt av några glas vin hasplade jag ur mig om sånt som hänt  och vad jag sett. Stackaren fick en chock. Det tog länge innan han riktigt kunde smälta alltihop, vilket ju är förståeligt. Eftersom jag ser andar hemma också var han rädd för att vara ensam hemma en tid efteråt..! Nu har det dock lagt sig, jag berättar fortfarande inte allt jag då jag inte vill skrämma honom. Det är lätt för mig att säga att det inte är något att vara rädd för, men för någon som inte är van med det är det inte så enkelt.

Bara två vänner vet litegrann vad jag ser, och detta mest för att jag sett saker som har varit relaterat till dem (och också för att jag vet att de är nyfikna på det övernaturliga). Mina föräldrar har alltid vetat litegrann, men för inte så länge sedan avslöjade jag lite mer för dem också, då jag vet att de är öppna för det jag har att berätta.

I övrigt föredrar jag att inte berätta, för någon. Jag som person är en helhet, det finns så många aspekter av mig och kontakten till det övernaturliga är bara en del av den helheten. Jag vill inte göra mig märkvärdig, särskilt då jag tycker att det inte är någonting särskilt märkvärdigt. Jag tror att vi alla har förmågan att kontakta det andliga till exempel, det beror enbart på om man är intresserad av att utveckla sina förmågor eller inte. Det är en väldigt viktig del av mig, men ingenting jag känner jag är intresserad av att behöva försvara eller kämpa för. I och med att jag startade den här bloggen fick jag äntligen precis lagom utlopp för det jag vill ha sagt!

Om att kontakta andar.

 

Det finns säkert många sätt att kontakta andar, men jag vill i alla fall dela med mig av de tips som varit användbara för mig. Jag tycker inte att det är ok att kontakta andar bara för skojs skull, till exempel genom Anden i Glaset. Det är inte konstruktivt och är man inte van så kan man kanske inte hantera det man får till sig. Men man kanske har någon man saknar på andra sidan (både människor och djur) och vill ha ett tecken från dem att de har de bra och fortfarande finns vid vår sida. Här är några tips:

• Att be dem komma till en i drömmen. Det här är ett bra sätt att börja på. Innan du somnar, be tyst att personen du vill kontakta kommer till dig i drömmen, och att du kommer ihåg det när du vaknar. Om du inte lyckas första natten, så försök igen. För mig kommer de nuförtiden allt oftare, och varje gång blir det lättare att komma ihåg vad jag drömt. Bry dig inte så mycket om vad som händer i drömmen, det viktigaste är att de visar sig för dig. Ibland kommer de också med ett meddelande, och bli inte ledsen om du inte kommer ihåg vad de sagt. Jag är övertygad om att vårt undermedvetna har lagrat deras budskap.
• Att meditera. Du kan använda dig av en guidad meditation eller om du är van att meditera kan du gå i meditation och be att den du vill ha kontakt med kommer till dig. Lyckas du inte första gången så försök på nytt. I början kanske du inte ser dem så tydligt, men kanske känner kärleken från dem, och det tycker jag kan vara minst lika fint!
• Att be dem komma till dig. Kanske har du ett föremål som tillhörde personen, eller ett foto. Koncentrera dig på det och be personen komma till dig. Du kanske får en känsla av värme bredvid dig, eller kyla. Eller kanske ser du en bild i ditt huvud på dom vid din sida. Lita på din känsla, känner du att de är där så är dom.
• Be om ett tecken. Ett specifikt tecken eller vilket som helst. Var öppen för vad du kan få till svar, och att det kanske inte kommer genast. Du kanske hör en vissling på gatan eller en sång du förknippar med personen ifråga, eller kanske hittar du någonting som påminner dig om personen.
• Etablera ett specifikt sätt för kontakt. Kanske du kan tända ett ljus varje kväll för den personen, och så småningom kan du känna att den personen är med dig när du gör det. Eller kanske personen hade en favoritblomma, köp en likadan och varje gång du vattnar eller pysslar om den kan du tänka på personen ifråga. Eller spela den personens favoritsång då och då, och känn efter vad du känner när du gör det.

Jag känner också att ju mer man tar kontakt, desto starkare blir banden och desto lättare blir det att få kontakt. Lita bara på din intuition!

Om att se andar.

I hela mitt liv har jag varit med om spökerier, då jag bott i ett flera hundra år gammalt hus tillsammans med mina föräldrar. Ibland gick det nån på vinden, saker föll ner, det visslades vid mitt fönster, någon ropade mitt namn mitt i natten, och det hördes steg i hallen. Det blev vardagsmat för oss och vi hade till och med ett namn för anden. När jag var liten var jag rädd, men ju äldre jag blev desto vanare blev jag med aktiviteten. Det kändes dock alltid obehagligt att vistas på vinden, där det kändes som att nån betraktade en konstant. Jag gjorde alltid kvickt klart det jag skulle göra och gick snabbt ner igen.

För några år sedan hände dock något oväntat. Jag var på väg för att hälsa på mina föräldrar och när jag steg av tåget fick jag en hel mängd med bilder i huvudet. Jag såg en ung kvinna stå och vänta på mig i hallen hemma hos mina föräldrar. Jag såg detaljerna i hennes kläder, och vilken färg hennes hår var. Hon visade mig att hon mest vistades på vinden, men att hon ibland gick nerför trappan och gick omkring i köket med min mamma. Hon visade också hur hon tyckte om att sitta och se ut genom fönstret när hon levde, och visade mig hur hon såg någon där ute köra med häst och plog.

Hela upplevelsen var någonting jag aldrig upplevt förut, men det kändes som om en film som spelades upp för mig och jag tvekade faktiskt inte en sekund på att det inte var sant. Jag kunde inte ha hittat på alltihopa. Jag berättade inte för någon om händelsen, och ett par år senare bekräftade min pappa att han sett en ande av en ung kvinna. Jag beskrev det jag sett, och det var precis samma kvinna han också hade sett.

Efter denna första upplevelse började det hända allt oftare att jag såg andar. Jag blev väldigt intresserad av ämnet och läste allt jag kunde komma över. Jag såg alla avsnitt av “Det Okända” och det var också väldigt lärorikt. Till en början var jag rädd, men ju mer jag lärde mig, desto mer såg jag det som något naturligt.

Ibland ser jag andar som hologram, nästan som en levande person men inte riktigt. Jag ser kanske inte heller hela kroppen, utan bara en del. Ibland visar sig anden i ett fotografi i mitt huvud, så att jag kan se på det i detalj och beskriva exakt hur personen ifråga ser ut. Ibland ser jag anden i mitt huvud, fast bredvid mig (eller bredvid nån annan). Ibland rör de sig, ibland står de stilla. Ibland har de något att säga, och ibland är de tysta. Om de har något att säga så visar de mig ofta det genom tecken eller bilder eller genom att de rör sig på något visst sätt. Ibland förmedlar de händelser och bilder som är viktiga, eller känslor.

Förr kunde jag inte alls kontrollera när och hur jag såg något. Nuförtiden är jag bättre på att stänga och öppna mig själv och är mer förberedd. Jag försöker också nuförtiden respektera andra och inte vara nyfiken på vem de har med sig. Men ibland händer det ju att man sitter på något tråkigt möte och kan inte låta bli att titta litegrann..!

För mig är kontakten med andar min allra viktigaste och finaste gåva, och jag vill utveckla den så mycket det går. Jag hoppas kunna hjälpa andra också i framtiden genom att ge dem tröst i sin sorg om det är möjligt, eller bara ge dem viktiga budskap från andra sidan.

Jag har min farfar med mig för de mesta, och det känns väldigt tryggt. Jag kan kontakta honom när jag behöver honom och han kommer genast. Jag får också då och då besök av andra bortgångna släktingar och det känns också bra. Ibland kommer de i drömmar, och ibland när jag är i vaket tillstånd. Jag ska skriva ett separat inlägg om hur man kan kontakta sina bortgångna. Det känns så väldigt bra att veta att de alla finns där, så nära.

Om Long Island Medium.

Mitt favoritprogram just nu är utan tvekan Long Island Medium. Realityserien handlar om Teresa Caputo, en underbar kvinna i 40-årsåldern som bor på Long Island och är medial. Vi följer henne när hon shoppar, går till gymmet, tankar bilen eller renoverar huset, alltmedan hon ser döda vänner och anhöriga överallt. Hon skäms inte ett dugg för att stanna någon på gatan och berätta för denne att farmor hälsar från andra sidan.

Teresa är oerhört träffsäker och så rättfram, rolig och naturlig att man bara måste älska henne. När jag började utvecklas mer i min medialitet hittade jag henne, och det var alldeles perfekt. Jag visste inte vad jag skulle göra av alla de konstigheter som hände mig, och med hjälp av Teresa kändes det hela så mycket mer naturligt, och vackert. Jag skulle aldrig våga gå fram till någon okänd som hon gör, men jag är övertygad om att det är Teresas kall i livet och hennes gåva som hon delar med sig av på ett så oerhört fint sätt. Jag har precis fått tag på hennes bok också, återkommer med referat!