Ända sedan jag var liten har jag upplevt övernaturliga fenomen. Mina föräldrar har upplevt en del också, så det var någonting relativt naturligt hemma hos oss. Jag har också alltid varit väldigt fascinerad av allt som har med det övernaturliga att göra, jag läste allt jag kom över och såg alla program på tv, även om de var skrämmande ibland.
Sen växte jag upp och det mesta som hade med det övernaturliga blev åsidosatt flera år framåt. Livet gick liksom så snabbt fram och jag var upptagen med allt annat. Antagligen med allt jag skulle lära mig om livet.
För några år sedan började livet gå i normal takt igen, och jag fick mer tid att utforska vad jag egentligen tror på och vad jag är intresserad av. Det var som om en stor port öppnades inuti mig och ut vällde allt, på en gång..! Jag började meditera, och som det verkar hända för många som börjar meditera fick jag börja bearbeta alla möjliga hjärnspöken från tidigare i livet. Alla besvikelser, saker jag skämdes för, och allt som jag bara skuffat undan längst bort i själen. Det blev några jobbiga månader, men jag kom ut från det betydligt helare och renare!
Och så småningom utvecklades igen mitt sinne för det övernaturliga. Jag började se och uppleva övernaturliga fenomen, jag fick varsel och sanndrömmar och blev känslig för andras energier och hela köret. Min sambo var lyckligt omedveten om det hela, ibland delade jag med mig små detaljer men ingenting om jag såg andar, för att nämna ett exempel…
Vi har nu varit tillsammans i ett halvt årtionde och jag kände att jag inte kan hålla någonting som är en så stor och viktig del av mig hemlig. Vi var ute och åt middag en kväll, och styrkt av några glas vin hasplade jag ur mig om sånt som hänt och vad jag sett. Stackaren fick en chock. Det tog länge innan han riktigt kunde smälta alltihop, vilket ju är förståeligt. Eftersom jag ser andar hemma också var han rädd för att vara ensam hemma en tid efteråt..! Nu har det dock lagt sig, jag berättar fortfarande inte allt jag då jag inte vill skrämma honom. Det är lätt för mig att säga att det inte är något att vara rädd för, men för någon som inte är van med det är det inte så enkelt.
Bara två vänner vet litegrann vad jag ser, och detta mest för att jag sett saker som har varit relaterat till dem (och också för att jag vet att de är nyfikna på det övernaturliga). Mina föräldrar har alltid vetat litegrann, men för inte så länge sedan avslöjade jag lite mer för dem också, då jag vet att de är öppna för det jag har att berätta.
I övrigt föredrar jag att inte berätta, för någon. Jag som person är en helhet, det finns så många aspekter av mig och kontakten till det övernaturliga är bara en del av den helheten. Jag vill inte göra mig märkvärdig, särskilt då jag tycker att det inte är någonting särskilt märkvärdigt. Jag tror att vi alla har förmågan att kontakta det andliga till exempel, det beror enbart på om man är intresserad av att utveckla sina förmågor eller inte. Det är en väldigt viktig del av mig, men ingenting jag känner jag är intresserad av att behöva försvara eller kämpa för. I och med att jag startade den här bloggen fick jag äntligen precis lagom utlopp för det jag vill ha sagt!