Om när det luktar illa…

I lördags stod jag i badrummet och pysslade med något. Plötsligt känner jag en stark svettlukt! Jag tror ju givetvis det är jag, men jag brukar ju inte lukta svett..? Och min sambo sover fortfarande. Jag tänker inte desto mer på det utan fortsätter med mitt.

Lite senare, på eftermiddagen, står min sambo i köket och fixar. Plötsligt utbrister han: Vad det luktar svett här! Jag säger att jag känt precis samma sak tidigare. Vi luktar på varann (hihi) och märker att ingen av oss luktar illa. Lite senare känner han av lukten igen.

Jag tror att vi hade besök. Jag vet inte av vem, men kanske vi får reda på det så småningom. Just nu är jag så bortkopplad från allt andligt, det vardagliga livet tar så mycket plats att jag inte får så mycket till mig heller. Nåja, gäster är väl välkomna, om dom uppför sig..!

Jag läste i en bok för ett tag sedan att det inte alltid är så lätt för dom på andra sidan att göra sig hörda. Om deras sätt att komma igenom är med dofter så kanske kalibreringen inte alltid fungerar till hundra procent: dom kanske vill komma igenom med blomdoft men så blir det nånting annat istället..! Och att vi bara ska vara glada att dom gör sig hörda på nåt sätt. Och visst är jag det!

Om lekfulla hjälpredor.

Varje dag när jag kommer hem från jobbet leker jag med kissekatten en stund, då han varit ensam hemma hela dagen. Han har många olika leksaker, men just nu är hans favorit en stor blå plastboll. På nätterna hör jag när han kommer i sovrummet med sin boll, då han vill leka… Han har ännu inte riktigt förstått det här med dygnsrytm.

Igår var jag jättetrött efter jobbet och orkade inte leka så länge. Efter att ha lekt en liten stund satt jag mig i soffan och såg på nån serie. Kissekatten ger upp och klättrar upp i sitt klätterträd och ligger och tittar på mig (han är oerhört sällskaplig och vill hela tiden ha koll på vad jag håller på med). Efter att ha suttit i soffan en liten stund bestämmer jag mig för att gå upp och förbereda kvällsmaten. Jag tittar upp, och ser bollen vi lekt med för en stund sen långsamt, långsamt rulla längs med golvet. Ingen annan än jag och katten är hemma, och katten sitter högt upp i sitt klätterträd. Han sitter och betraktar bollen som rör sig. Jag tolkar det som nån som vill vara hjälpsam och ställer upp med kattlekandet!

Om att ha en hjälpreda.

Vi har mycket aktivitet i vårt kök. Där knäpper det och låter mest hela tiden, inte på ett otäckt sätt på något vis utan bara lite oväsen. Man känner sig aldrig ensam där heller, ofta vänder jag mig om när jag diskar eller lagar mat för att det känns som om någon står bakom mig. Men det är ju aldrig någon där förstås.

För någon dag sedan kokade jag soppa, jag satt den på låg värme och gick bort från köket för att pyssla med lite annat medan det kokade. Efter ett tag tänkte jag att jag ska se till soppan, och när jag reste mig hörde jag det kännspaka pipet från vår induktionsspis när den stängs av. Jag går till köket och ser att spisen är avstängd och soppan alldeles perfekt klar..! Spisen var heller inte avstängd så som jag brukar stänga av den (när plattan fortfarande är varm lyser ett ”H”) utan alldeles fullständigt avstängd. Det här är inte första gången det händer! Jag tackade så mycket för hjälpen, och hoppas att jag får hjälp också i fortsättningen..! Det är så härligt med dessa små tecken i vardagen.